Posts Tagged förlossningsberättelse

När Love kom till världen

onsdag, december 31st, 2014

Nu ska jag berätta om Loves födelsedag. Jag skriver mest för min egen skull så att jag ska komma ihåg vad som hände. Det betyder att jag kommer bli lite detaljerad ibland, så man läser på egen risk.

Innan
Love var beräknad att komma torsdag den 18 december, och han var mycket punktlig. Under onsdagkvällen började jag känna lite värkar, men tänkte att det bara var förverkar. Till skillnad från med Hjalmar så hade jag en del förverkar de sista veckorna, så det var lite svårt att veta vad som var vad nu. Under natten vaknade jag ett par gånger av att jag hade ont, men kunde ändå somna om igen. Framåt 03.30 började jag klocka värkarna och märkte att de faktiskt var återkommande. Ändå tänkte jag inte att det var dags. När det blev morgon och vi åt frukost tillsammans så bestämde Micke att det var dags att köra Hjalmar till sina farföräldrar. Jag tyckte inte att det var så bråttom, men Hjalmar fick packa sin lila ryggsäck och de de åkte iväg vid kl. 8.

Jag ringde till Kvinnokliniken för att förbereda dem på att jag eventuellt kommer in under dagen (men det var mest för att Micke sagt att jag skulle göra det. Än trodde jag bara att det var på låtsas). Och så smsade jag min mamma som jobbar här i Malmö att hon får vara beredd på att komma ifall det plötsligt skulle gå riktigt snabbt och Micke inte skulle hinna hem. Men han var hemma igen vid 9.30 och vi började packa BB-väskan på riktigt.

Omkring lunch började jag få riktigt ont och förstod äntligen att vi skulle få en bebis. Jag värmde vetevärmaren i mikron, men glömde bort den helt. Det jag fokuserade mest på vid värkarna var att andas lugnt och tyst, och försöka slappna av så gott det gick. Jag hade läst ”Att föda utan rädsla” av Susanna Heli med många konkreta tips som var lätta att ta till sig. Det gjorde att jag hade en plan för hur jag ville möta smärtan, vilket fick mig att känna att jag hade lite kontroll, vilket i sin tur gjorde mig tryggare. Vid 12.30 kände jag att vi verkligen måste åka in. Värkarna hade fått en lite annan karaktär och jag ville verkligen inte föda barn hemma. Micke ringde och sa att nu kommer vi! De tyckte att det var bra för de hade inte så mycket att göra, och det kändes ju himla bra för då var de utvilade, tänkte jag. Micke körde ner bilen från garaget och jag lutade mig mot husfasaden i mjukisbyxor och vinterjacka samtidigt som brevbäraren kom.

Under
När vi kom in till Kvinnokliniken kl. 13.00 så var jag öppen 6 cm. Micke behövde parkera om bilen och barnmorskan sa att om vattnet går så kommer bebisen, så han skyndade sig allt han kunde. Det var verkligen tur att vi kom in när vi gjorde det, för väl på plats gjorde det ännu ondare. Jag kunde fortfarande andas mig igenom värkarna, men det hade börjat göra riktigt ont. Ungefär nu kom det in en ny kvinnlig barnmorska tillsammans med en manlig student. Med i rummet fanns också en mycket stabil sjuksköterska. Jag fick lustgas på 50 %, men blev bara illamående av den så det kändes mest obehagligt. De sänkte till 30 % och då kändes det bättre. Konstigt nog så var det jobbigaste att jag hela tiden fick kramp i höger ben och fot. Det gjorde att jag inte kunde fokusera på förlossningen. I början stod Micke bredvid och höll min hand (jag ansträngde mig för att inte spänna mig och lyckades), men när jag fick lustgas så fick jag släppa hans hand.

Jag har ingen aning om när vattnet gick, men plötsligt kände jag krystvärkar. Barnmorskan var mycket tydlig och beordrade mig att göra olika saker (hakan mot bröstet, andas in, var tyst och fokusera på att krysta). Hon var sträng, men eftersom hon var så säker på sin sak kände jag mig trygg i att följa henne. Jag krystade bara i ungefär en kvart och sedan var han ute. Jag fick känna på hans huvud, och sedan efter en sista värk så kom hela han på samma gång kl. 14.35. Han vägde 3395 g och var 50 cm lång. Han skrek och fick komma upp till mig snabbt. Hjalmar kissade mig på benet och Love kissade mig på armen. Micke andades ut och blev tillsagd av någon i rummet att hämta kameran. Den här gången var jag närvarande på ett helt annat sätt än med Hjalmar. Förlossningen var inte alls lika panikartad utan blev verkligen jättefin. Förra gången minns jag som att jag skrek mig igenom värkarna och att jag aldrig fick paus. Nu blev det helt annorlunda. Jätteskönt!

Sedan började efterarbetet. Den här gången visste jag i alla fall vad som väntade. De tryckte mig på magen, jag fick kateter, de sydde mig med ett stygn. Men sedan fick jag veta att bitar av moderkakan fanns kvar inuti mig och att jag behövde opereras för att få ut bitarna. Och det innebar att jag behövde sövas och skulle vara borta från Micke och Love i flera timmar. Jag kände mig så otroligt ensam och har nog aldrig varit så rädd tidigare trots att alla försäkrade mig om att det skulle gå bra. Men det var riktigt obehagligt! Att sövas innebar att jag skulle andas i en mask trots att jag blev mer och mer illamående för varje andetag (det värsta jag vet) och att vakna upp innebar att jag kände mig yr och knappt vågade titta, och att jag kände mig himla ensam. Jag fick veta att jag skulle ligga där i ungefär en halvtimme och sedan skulle de komma och hämta mig från BB. När de kom så var klockan drygt 18 och Micke hade suttit ensam ett par timmar ensam med en sovande Love. Vi hade rummet för oss själva, men mitt i natten fick vi sällskap av en annan familj. Då fick vi också veta att Micke inte fick lov att vara där utan skulle ha gått hem kl. 21. Det var tydligen besökstider 9-21 men det sa inte de som tog emot oss, så det blev en chock för oss båda.

Efter
Micke körde hem mitt i natten och kom tillbaka morgonen därpå. Då hade jag varit vaken största delen av natten med Love och småpratat lite med min granne. Det var hennes första barn och hon sa att hon tyckte det kändes tryggt att jag också var där. Det kändes fint så det blev jag lite stärkt av. Jag åt frukost och sedan turades vi om att gosa med Love. Jag var yr och trött, men mådde ändå ganska bra. Vi tyckte att vi kunde åka hem efter ett natt, men efter rekommendation från läkare och barnmorska så stannade vi ytterligare en natt för att observera mitt blodvärde. Det var ganska bra att vi stannade ändå och jag blev mer och mer människa. Samtidigt var det svårt att få tiden att gå och de himla sängarna gör att man får så sjukt ont i kroppen. Dessutom var det ganska otäckt att vara utan Micke om nätterna. Man vill ju att familjen ska få vara samlad. Jag är glad att det inte var första barnet i alla fall. Nu visste man ändå lite mer vad som förväntades av en.

Hemma
På lördag eftermiddag kom Micke och Hjalmar för att hämta hem mig och Love. Hjalmar var väldigt försiktig och hänsynsfull. Han höll sig mest till Micke och frågade olika saker. Innan vi gick fick han prova min säng, som man kunde styra med fjärrkontroll. Det tyckte han var häftigt. Väl hemma väntade en present till Hjalmar från Love – en cykel! Av oss fick han en ringklocka till cykeln. Den sattes ihop direkt och jag åt en massa mat. Jag var himla hungrig och det var skönt att få äta precis vad jag ville.

Hjalmar reagerade starkt på förändringen framför allt de första dagarna. Han är snäll mot Love, men har periodvis varit otroligt arg och frustrerad på oss. Jag som haft känslorna precis utanpå kroppen har haft svårt att hantera det, så Micke har fått ta hand om en del konflikter med Hjalmar. Dagarna går och vi anpassar oss allt mer efter den nya situationen. Det blir mycket tid inomhus dock, för jag är fortfarande ganska trött i kroppen (märker jag efter att jag ansträngt mig med att typ laga mat och promenera en kvart). Så Hjalmar är lite frustrerad över att vi inte har någon tydlig plan med dagen och har sagt att han längtar tillbaka till förskolan. Jag funderar på att ordna någon spontan träff på lekplatsen med några av hans kompisar.

Det är förresten häftigt att se hur Hjalmar redan de första dagarna speglade Love på ett fantastiskt sätt (tänk om alla föräldrar jag träffar i jobbet kunde vara så mot sina barn…). Han har svårt att förstå vad Love kan och inte kan, men härmar honom jättefint med rörelser och ljud. Och han pratar med mjuk röst och klappar honom hur fint som helst. När Love skriker och ingen av oss är i rummet så säger Hjalmar ”jag är här” så att Love inte ska känna sig ensam.

Det kan bli bra, det här. Jag undrar lite vad det var som tog så mycket tid med en nyfödd, för det som tar på krafterna är att stimulera Hjalmar. Men än så länge är det ingen tvåbarnschock här. Det går i ett, men det gör det ändå känns det som. Det jobbigaste är att jag inte orkar på samma sätt som jag brukar. Och så är jag himla spänd i nacken så jag har ordentlig huvudvärk varannan dag ungefär.

Förlossningsberättelse – ”du är som gjord för att föda barn”

tisdag, mars 8th, 2011

Nu ska jag berätta om den största dagen i mitt liv. Jag skriver mest för att jag själv vill komma ihåg tankar, känslor och händelser. Det är ett himla långt inlägg och det kan bli lite detaljerad information om kroppsvätskor och annat, så ni läser på egen risk. :)

Innan
Under lördagen 5 mars hade jag känt mig konstig i kroppen hela dagen. Jag kände mig illamående och blev under eftermiddagen akut trött på ett sätt jag inte blivit tidigare under graviditeten. Magen hade dessutom satt igång ordentligt; jag vet inte hur många gånger jag var på toaletten den dagen. Jag hoppades att detta var tecken på att kroppen förberedde sig för förlossning, men vågade inte riktigt tro det.

När det var dags för Melodifestivalen, alltså omkring kl. 20.00, så började jag känna av något som liknade mensvärkar. De var inte så starka men fortsatte hela tiden att komma ungefär var 10:e, 8:e och 5:e minut. De var oregelbundna, men minskade aldrig i styrka utan snarare tvärtom. Vi skojade om att det kanske var dags och Micke packade det sista till BB-väskan för säkerhets skull. Det blev dags att sova, men jag upptäckte snabbt att det skulle vara en omöjlighet. Jag tog en alvedon och försökte vila, men det var svårt. Micke slumrade lite, men vaknade till av att jag kved och andades tungt varje gång jag fick en värk. Vid kl. 03 gav han upp sömnen och blev istället klarvaken. Vad som sedan skedde kan ni läsa i twitterflödet nedan.

Min stora önskan gällande förlossningen var att försöka klara av det inledande värkarbetet hemma, och att slippa vara på sjukhuset särskilt länge. Vid kl. 06 insisterade Micke dock på att vi faktiskt måste ringa efter taxi och åka in, och jag insåg väl att det kanske var nödvändigt även om jag tyckte att han var himla stereotyp som blev hispig över lite värkar. Själv kände jag mig rätt lugn trots att jag hade vansinnigt ont mellan varven. I taxin till BB hann jag få två värkar. Jag höll hårt i bildörren och andades som en flodhäst. Fast jag minns att jag försökte ta hänsyn och inte kvida så högt. Den hänsynen tvingades jag överge så snart vi kom in till förlossningen.

Väl där så lyssnade man på bebisens hjärta och kontrollerade mina sammandragningar. Därefter undersöktes jag och man konstaterade att jag var öppen 5 cm. Min stora skräck var att jag inte skulle ha öppnat mig någonting, så det kändes skönt att veta att jag kommit halvvägs. Samtidigt var jag orolig över att det skulle betyda ytterligare 12 timmar med värkar. Jag var ju så trött efter att inte ha sovit någonting på hela natten. Efter undersökningen flyttade jag in på ett annat rum. Där satte det igång på allvar.

Under
I rummet fanns en barnmorska (som visade sig vara pappa till min vikarie på jobbet. Jag har stor tillit till vikarien, så det kändes endast som en trygghet. Mer om honom senare), en barnmorskestudent som kom att betyda enormt mycket för mig under hela förloppet och en undersköterska som jag mest skrek och svor åt. Micke fanns vid min sida precis hela tiden och fick inte en lugn stund. När han väl hade börjat massera min rygg, så fick han inte släppa taget utan att jag skrek att han skulle fortsätta.

Jag fick frågan om vilken form av smärtlindring jag hade tänkt mig, men jag hade för ont för att kunna ta ställning till det. Till slut vågade jag ändå prova lustgas trots att jag var rädd för att bli yr och illamående av den. Jag minns mest att de var jobbigt att tajma in när man skulle börja andas och vet att jag skrek ”fan, jag missade den jävla värktoppen igen”. Men när det gick bra så tog lustgasen lite udden av värkarna, även om jag inte tyckte att den gjorde så stor skillnad. Jag andades i masken vid ungefär varannan värk. Epidural tackade jag nej till utifrån att jag hade hört att sådan bedövning kan göra att värkarbetet avstannar och jag ville bara få det överstökat. Jag hade även hört att man kunde få svårt att kissa efteråt om man använder epidural och var livrädd för att bli tvungen att sätta in en kateter. Jag var alltså mer rädd för en slang i urinröret än för förlossningssmärtan. Så här i efterhand väljer jag lätt kateter, alltså.

Mina starkaste minnen är att jag slutade bry mig om hur jag lät, såg ut, och att jag blev helt personlighetsförändrad. Det har aldrig känts så självklart att skrika, svära och kräva konstant (!) uppmärksamhet. Först var det mest ”jag orkar inte mer, jag är så trött, jag har inte sovit någonting”. Därefter blev det ”aj aj aj aj” jättehögt, för att sedan eskalera till ”gud, fan, helvete, jag har så jävla ont, jag vill inte mer”. Jag skrek alltså det högsta jag någonsin skrikit. Samtidigt var varje liten positiv sak så enormt betydelsefull. En kall handduk runt halsen var himmelriket och när barnmorskan utövade akupressur och masserade mina ben, händer eller armar så kändes det som att han aldrig fick sluta och det var inte tal om att Micke skulle få dricka lite vatten eller vila armarna från ryggmassagen.

När krystvärkarna satte in var det som att kroppen ville kräkas. Värkarna liksom böljade genom mig och jag var tvungen att hålla emot för att jag ännu inte var öppen 10 cm. När det sedan var dags försökte jag tänka att ”nu får jag hjälpa till”, ”lita på kroppen” osv, men det var helt omöjligt. Jag var vansinnigt rädd för vad som skulle hända om jag gav efter och tryckte på. Ett tag fick jag nästan panik och jag märkte ett allvar i barnmorskans tonläge om att jag var tvungen att lyssna på honom nu. Gjorde jag bara det så skulle allt gå bra. Hans bestämda ton fick mig att komma tillbaka till rummet och att försöka göra som han sa. När huvudet började komma ut så hörde jag att Micke såg att bebisen hade mörkt hår. Trots den enorma smärtan blev jag varm i hjärtat. En liten stund senare fick jag till och med känna på huvudet med handen. Det var varmt, mjukt och kladdigt. Vid typ nästa krystvärk skrek jag dock ”ta bort det” och syftade på huvudet. Jag kände hur jag tänjdes ut allt mer och det sved och brände vansinnigt mycket. Den smärtan går verkligen  inte att beskriva. Samtidigt blev jag peppad av personalens utrop för jag förstod att det snart skulle vara över.

Kl. 11.18 så kom Hjalmar ut. Han vägde 4130 kg och var 55 cm lång. Det allra första han gjorde var att skrika och att kissa mig på låret. Jag minns också att hans ena hand kittlades jättemycket. Allt tryck och all påtaglig smärta försvann när han kom ut. Navelsträngen var ovanligt kort så de var tvungna att klippa av den innan han fick komma upp på mitt bröst. Han var alldeles varm, rosig och lite kladdig. Micke grät och jag mest bara log och var lycklig. Moderkakan kom ut direkt efteråt, jag behövde bara krysta lite grand. Barnmorskan höll upp den och visade var Hjalmar hade bott någonstans. Den såg verkligen ut som livets träd. Vi blev lämnade ensamma och tog direkt upp namndiskussionen igen. Vi funderade på ifall han såg ut som en Kasper, Hjalmar eller kanske en Samuel. Micke tyckte dock att han var en given Bengt eftersom han påminde om en liten farbror. Vi bestämde oss slutligen för Hjalmar Emanuel. Vems efternamn han får har vi ännu inte bestämt. Hjalmar var väldigt aktiv och jag minns att han tog bröstet ganska snart.

Vi fick fika och alla säger att mat aldrig har smakat så gott som då, men jag kunde bara få i mig en macka och lite varm choklad. Det skulle visa sig att smärtan inte var slut. Min livmoder drog inte ihop sig som den skulle och jag förlorade mycket blod på väldigt kort tid. Jag blev blek om nosen, yr och klarade inte av att sitta eller stå upp. Jag beordrades att gå och kissa för att underlätta för livmodern att krympa. Med nöd och näppe klarade jag av att ta mig till toaletten, och aldrig har något gjort så ont. Det var som att kissa tusen nålar, mycket värre än svår urinvägsinfektion. Tyvärr tömde jag tydligen inte blåsan fullt ut, vilket ledde till att jag blev tvungen att möta min stora skräck: katetern. Jag bedövades med något kallt och sedan kände jag hur de förde in ett rör. Det var obehagligt, men inte mycket mer än så. Därefter minns jag mest hur jag blödde och blödde och hur de masserade min mage för att stimulera livmodern. Det gjorde lika ont som svåra värkar och ledde till att jag återigen skrek högt av smärta. Till slut fick jag något injicerat i mig för att hjälpa livmodern på traven och den smärtan påminde om rejäl mensvärk. Det gjorde så ont att jag inte kunde ha Hjalmar vid mig så Micke och barnmorskan turades om att bära honom. Efter två smärtstillande tabletter (voltaren och panodil) blev jag tillräckligt stark för att vi skulle få rulla iväg upp till BB.

Efter
Vi fick ett eget rum med varsin säng, två stolar och ett litet bord. Det var en solig, fin dag med blå himmel och vi hade utsikt över slottet. Jag minns inte så mycket från söndagseftermiddagen, men jag fick i mig lite mat och vid 21.30 så försökte vi sova lite. Jag sov i kanske en timme innan nattpersonalen kom in för att hälsa. Därefter sov Micke oroligt i ett par timmar medan jag försökte få lilla knytet att komma till ro. Det blev otroligt tydligt att jag var hög på endorfiner, för jag var lugn, relativt pigg och vid gott mod till skillnad från Micke som var fruktansvärt trött. Jag har aldrig sett honom så trött tidigare. Vid kl. 05 eller 06, så kände jag att jag inte orkade vara vaken längre. Jag kunde verkligen inte hålla ögonen öppna, så då tog Micke vid. Jag fick sova ett par ynka timmar innan jag vaknade igen. Vi åt frukost, Hjalmar undersöktes av barnläkare och sedan åt jag lite lunch. Därefter kände vi oss redo för att åka hem.

En barnmorska eller undersköterska kom in och summerade allting. Hon hade läst min journal och utbrast att jag verkade vara som gjord för att föda barn utifrån det värkarbete jag genomfört hemma, att jag bara använt mig av lustgas som bedövning och att jag inte hade spruckit någonting. För ja, de behövde inte sy någonting! Förutom kateter så var det min stora skräck nummer två. Hon som pratade med oss berättade att hon själv hade tre barn och att hon vid tredje förlossningen explicit hade bett om att få min barnmorska. Han är tydligen känd för att vara den bästa på Ackis, så jag känner mig enormt lyckligt lottad som fick honom tilldelad mig. Han stannade förresten kvar på sitt pass längre än han hade behövt, bara för att han ville se att jag återhämtade mig igen. Så himla omtänksamt!

Hemma
På söndagseftermiddagen åkte vi hem med en trevlig taxichaufför som var lättsam och glad. Det var lite av en chock att lämna bubblan på BB och återvända till den vanliga världen igen. Tänk att allt snurrar på som vanligt trots att det har skett ett litet mirakel här för oss.

Det är otroligt skönt att sova i sin egen säng (förutom förlossningssmärtan så var de hårda sängarna på sjukhuset det allra värsta), äta sin egen mat och bestämma över sin egen tid. Amningen har kommit igång bra (än så länge), särskilt från och med i morse. Hjalmar kissar, bajsar, hickar, skriker hjärtskärande när han är arg och är bedårande söt när han är hög på bröstmjölk.