Gravid 2014

Det tog ett tag att bli gravid även den här gången, men i mars blev det äntligen ett plus. Redan innan märkte Micke av att mitt humör och min sinnesstämning förändrats. Även jag kände att någonting var annorlunda i kroppen, så testet var mer en bekräftelse på vad vi redan visste. Tänk, en liten bebis! Jag har inte dokumenterat så mycket, så jag är inte säker på vad som hände och hur jag mådde de olika veckorna, men här är en övergripande sammanfattning i alla fall.

Den första tiden mådde jag ganska illa. Jag blev lätt åksjuk på tågen till jobbet och kände mig ofta yr. Och så var jag fruktansvärt trött, men eftersom jag jobbade var jag tvungen att hålla ihop mig. Förra gången hade jag semester när jag var som tröttast, så då kunde jag sova mig igenom dagarna. Jag berättade ganska tidigt på jobbet, kanske i vecka 10 eller så, för jag tyckte att det började synas då och ville undvika spekulationer.

Runt vecka 19-20 kom foglossningen som ett brev på posten. Det började tidigare den här gången och jag var orolig för att det skulle bli ännu värre än sist, men det avstannade och jag hade bara ”lagom” ont genom resten av graviditeten. Jag tror att jag kände sparkar för första gången i vecka 19. Kroppen kommer ihåg hur det kändes, som ett svagt fladder och sedan mer som att någon liksom hickar i magen. I vecka 30 blev det mer mysiga rörelser i magen. Jag gillar dem bättre än när det studsar lite i magen då och då.

15 juli, på Mickes födelsedag, reste vi till Kroatien i tre nätter. Veckan därpå var det dags för ultraljud och där fick vi veta att allt såg bra ut och att det var en liten pojke som bodde i min mage. En liten lillebror till Hjalmar. Redan då började funderingarna kring vad han skulle heta, och precis som förra gången hade vi otroligt svårt att hitta namn som båda två tyckte om. Jag var mer orolig inför ultraljudet den här gången eftersom man liksom vet att det blir en riktig liten bebis, en riktig liten människa så småningom. Under tiden som vi var där passade min mamma Hjalmar hemma hos oss och han var såklart överlycklig över sällskapet.

Runt vecka 30 började jag känna mig gravid på riktigt, minns jag. Och runt vecka 36-37 började jag känna mig klar med det. Jag var trött, tung (gick upp 15-16 kg totalt) och hade ont på olika sätt hela tiden. Det som dock var svårast att hantera har varit mitt humör. Jag kände mig otroligt irriterad, arg och ledsen varje dag och det drabbade ju både Micke och Hjalmar. Det är hemskt att tappa tålamodet med sitt barn och sedan känna enorma skuldkänslor efteråt, även om det kanske inte var så farligt. Hjalmar har ändå tagit det bra. Han har varit mest bekymrad över att jag inte kunnat sitta på golvet och leka.

Jag var beräknad att föda 18 december, så 1 december bestämde jag mig för att sluta jobba. Hjalmars dagar på förskolan kortades och han började gå 9-15 istället. Vi fick samma tider som en annan på förskolan, och lekte tillsammans med dem på lilla lekplatsen nästan varje eftermiddag. Jag tror att jag tyckte det var svårt att sluta jobba förra gången, men den här gången längtade jag verkligen efter en paus. Mitt humör blev också mycket bättre eftersom jag fick vila om dagarna och bara fokusera på att lämna och hämta Hjalmar. Jag frågade Micke nu om han hade något han ville säga om min graviditet, och han suckade och sa ”det är skönt att den är över, det är skönt att du är tillbaka”. Jag känner mig fortfarande rätt känslomässigt labil, men tydligen är jag avsevärt snällare nu, åtta dagar efter att Love kommit till världen.



Svara