december, 2014

När Love kom till världen

onsdag, december 31st, 2014

Nu ska jag berätta om Loves födelsedag. Jag skriver mest för min egen skull så att jag ska komma ihåg vad som hände. Det betyder att jag kommer bli lite detaljerad ibland, så man läser på egen risk.

Innan
Love var beräknad att komma torsdag den 18 december, och han var mycket punktlig. Under onsdagkvällen började jag känna lite värkar, men tänkte att det bara var förverkar. Till skillnad från med Hjalmar så hade jag en del förverkar de sista veckorna, så det var lite svårt att veta vad som var vad nu. Under natten vaknade jag ett par gånger av att jag hade ont, men kunde ändå somna om igen. Framåt 03.30 började jag klocka värkarna och märkte att de faktiskt var återkommande. Ändå tänkte jag inte att det var dags. När det blev morgon och vi åt frukost tillsammans så bestämde Micke att det var dags att köra Hjalmar till sina farföräldrar. Jag tyckte inte att det var så bråttom, men Hjalmar fick packa sin lila ryggsäck och de de åkte iväg vid kl. 8.

Jag ringde till Kvinnokliniken för att förbereda dem på att jag eventuellt kommer in under dagen (men det var mest för att Micke sagt att jag skulle göra det. Än trodde jag bara att det var på låtsas). Och så smsade jag min mamma som jobbar här i Malmö att hon får vara beredd på att komma ifall det plötsligt skulle gå riktigt snabbt och Micke inte skulle hinna hem. Men han var hemma igen vid 9.30 och vi började packa BB-väskan på riktigt.

Omkring lunch började jag få riktigt ont och förstod äntligen att vi skulle få en bebis. Jag värmde vetevärmaren i mikron, men glömde bort den helt. Det jag fokuserade mest på vid värkarna var att andas lugnt och tyst, och försöka slappna av så gott det gick. Jag hade läst ”Att föda utan rädsla” av Susanna Heli med många konkreta tips som var lätta att ta till sig. Det gjorde att jag hade en plan för hur jag ville möta smärtan, vilket fick mig att känna att jag hade lite kontroll, vilket i sin tur gjorde mig tryggare. Vid 12.30 kände jag att vi verkligen måste åka in. Värkarna hade fått en lite annan karaktär och jag ville verkligen inte föda barn hemma. Micke ringde och sa att nu kommer vi! De tyckte att det var bra för de hade inte så mycket att göra, och det kändes ju himla bra för då var de utvilade, tänkte jag. Micke körde ner bilen från garaget och jag lutade mig mot husfasaden i mjukisbyxor och vinterjacka samtidigt som brevbäraren kom.

Under
När vi kom in till Kvinnokliniken kl. 13.00 så var jag öppen 6 cm. Micke behövde parkera om bilen och barnmorskan sa att om vattnet går så kommer bebisen, så han skyndade sig allt han kunde. Det var verkligen tur att vi kom in när vi gjorde det, för väl på plats gjorde det ännu ondare. Jag kunde fortfarande andas mig igenom värkarna, men det hade börjat göra riktigt ont. Ungefär nu kom det in en ny kvinnlig barnmorska tillsammans med en manlig student. Med i rummet fanns också en mycket stabil sjuksköterska. Jag fick lustgas på 50 %, men blev bara illamående av den så det kändes mest obehagligt. De sänkte till 30 % och då kändes det bättre. Konstigt nog så var det jobbigaste att jag hela tiden fick kramp i höger ben och fot. Det gjorde att jag inte kunde fokusera på förlossningen. I början stod Micke bredvid och höll min hand (jag ansträngde mig för att inte spänna mig och lyckades), men när jag fick lustgas så fick jag släppa hans hand.

Jag har ingen aning om när vattnet gick, men plötsligt kände jag krystvärkar. Barnmorskan var mycket tydlig och beordrade mig att göra olika saker (hakan mot bröstet, andas in, var tyst och fokusera på att krysta). Hon var sträng, men eftersom hon var så säker på sin sak kände jag mig trygg i att följa henne. Jag krystade bara i ungefär en kvart och sedan var han ute. Jag fick känna på hans huvud, och sedan efter en sista värk så kom hela han på samma gång kl. 14.35. Han vägde 3395 g och var 50 cm lång. Han skrek och fick komma upp till mig snabbt. Hjalmar kissade mig på benet och Love kissade mig på armen. Micke andades ut och blev tillsagd av någon i rummet att hämta kameran. Den här gången var jag närvarande på ett helt annat sätt än med Hjalmar. Förlossningen var inte alls lika panikartad utan blev verkligen jättefin. Förra gången minns jag som att jag skrek mig igenom värkarna och att jag aldrig fick paus. Nu blev det helt annorlunda. Jätteskönt!

Sedan började efterarbetet. Den här gången visste jag i alla fall vad som väntade. De tryckte mig på magen, jag fick kateter, de sydde mig med ett stygn. Men sedan fick jag veta att bitar av moderkakan fanns kvar inuti mig och att jag behövde opereras för att få ut bitarna. Och det innebar att jag behövde sövas och skulle vara borta från Micke och Love i flera timmar. Jag kände mig så otroligt ensam och har nog aldrig varit så rädd tidigare trots att alla försäkrade mig om att det skulle gå bra. Men det var riktigt obehagligt! Att sövas innebar att jag skulle andas i en mask trots att jag blev mer och mer illamående för varje andetag (det värsta jag vet) och att vakna upp innebar att jag kände mig yr och knappt vågade titta, och att jag kände mig himla ensam. Jag fick veta att jag skulle ligga där i ungefär en halvtimme och sedan skulle de komma och hämta mig från BB. När de kom så var klockan drygt 18 och Micke hade suttit ensam ett par timmar ensam med en sovande Love. Vi hade rummet för oss själva, men mitt i natten fick vi sällskap av en annan familj. Då fick vi också veta att Micke inte fick lov att vara där utan skulle ha gått hem kl. 21. Det var tydligen besökstider 9-21 men det sa inte de som tog emot oss, så det blev en chock för oss båda.

Efter
Micke körde hem mitt i natten och kom tillbaka morgonen därpå. Då hade jag varit vaken största delen av natten med Love och småpratat lite med min granne. Det var hennes första barn och hon sa att hon tyckte det kändes tryggt att jag också var där. Det kändes fint så det blev jag lite stärkt av. Jag åt frukost och sedan turades vi om att gosa med Love. Jag var yr och trött, men mådde ändå ganska bra. Vi tyckte att vi kunde åka hem efter ett natt, men efter rekommendation från läkare och barnmorska så stannade vi ytterligare en natt för att observera mitt blodvärde. Det var ganska bra att vi stannade ändå och jag blev mer och mer människa. Samtidigt var det svårt att få tiden att gå och de himla sängarna gör att man får så sjukt ont i kroppen. Dessutom var det ganska otäckt att vara utan Micke om nätterna. Man vill ju att familjen ska få vara samlad. Jag är glad att det inte var första barnet i alla fall. Nu visste man ändå lite mer vad som förväntades av en.

Hemma
På lördag eftermiddag kom Micke och Hjalmar för att hämta hem mig och Love. Hjalmar var väldigt försiktig och hänsynsfull. Han höll sig mest till Micke och frågade olika saker. Innan vi gick fick han prova min säng, som man kunde styra med fjärrkontroll. Det tyckte han var häftigt. Väl hemma väntade en present till Hjalmar från Love – en cykel! Av oss fick han en ringklocka till cykeln. Den sattes ihop direkt och jag åt en massa mat. Jag var himla hungrig och det var skönt att få äta precis vad jag ville.

Hjalmar reagerade starkt på förändringen framför allt de första dagarna. Han är snäll mot Love, men har periodvis varit otroligt arg och frustrerad på oss. Jag som haft känslorna precis utanpå kroppen har haft svårt att hantera det, så Micke har fått ta hand om en del konflikter med Hjalmar. Dagarna går och vi anpassar oss allt mer efter den nya situationen. Det blir mycket tid inomhus dock, för jag är fortfarande ganska trött i kroppen (märker jag efter att jag ansträngt mig med att typ laga mat och promenera en kvart). Så Hjalmar är lite frustrerad över att vi inte har någon tydlig plan med dagen och har sagt att han längtar tillbaka till förskolan. Jag funderar på att ordna någon spontan träff på lekplatsen med några av hans kompisar.

Det är förresten häftigt att se hur Hjalmar redan de första dagarna speglade Love på ett fantastiskt sätt (tänk om alla föräldrar jag träffar i jobbet kunde vara så mot sina barn…). Han har svårt att förstå vad Love kan och inte kan, men härmar honom jättefint med rörelser och ljud. Och han pratar med mjuk röst och klappar honom hur fint som helst. När Love skriker och ingen av oss är i rummet så säger Hjalmar ”jag är här” så att Love inte ska känna sig ensam.

Det kan bli bra, det här. Jag undrar lite vad det var som tog så mycket tid med en nyfödd, för det som tar på krafterna är att stimulera Hjalmar. Men än så länge är det ingen tvåbarnschock här. Det går i ett, men det gör det ändå känns det som. Det jobbigaste är att jag inte orkar på samma sätt som jag brukar. Och så är jag himla spänd i nacken så jag har ordentlig huvudvärk varannan dag ungefär.

Gravid 2014

tisdag, december 30th, 2014

Det tog ett tag att bli gravid även den här gången, men i mars blev det äntligen ett plus. Redan innan märkte Micke av att mitt humör och min sinnesstämning förändrats. Även jag kände att någonting var annorlunda i kroppen, så testet var mer en bekräftelse på vad vi redan visste. Tänk, en liten bebis! Jag har inte dokumenterat så mycket, så jag är inte säker på vad som hände och hur jag mådde de olika veckorna, men här är en övergripande sammanfattning i alla fall.

Den första tiden mådde jag ganska illa. Jag blev lätt åksjuk på tågen till jobbet och kände mig ofta yr. Och så var jag fruktansvärt trött, men eftersom jag jobbade var jag tvungen att hålla ihop mig. Förra gången hade jag semester när jag var som tröttast, så då kunde jag sova mig igenom dagarna. Jag berättade ganska tidigt på jobbet, kanske i vecka 10 eller så, för jag tyckte att det började synas då och ville undvika spekulationer.

Runt vecka 19-20 kom foglossningen som ett brev på posten. Det började tidigare den här gången och jag var orolig för att det skulle bli ännu värre än sist, men det avstannade och jag hade bara ”lagom” ont genom resten av graviditeten. Jag tror att jag kände sparkar för första gången i vecka 19. Kroppen kommer ihåg hur det kändes, som ett svagt fladder och sedan mer som att någon liksom hickar i magen. I vecka 30 blev det mer mysiga rörelser i magen. Jag gillar dem bättre än när det studsar lite i magen då och då.

15 juli, på Mickes födelsedag, reste vi till Kroatien i tre nätter. Veckan därpå var det dags för ultraljud och där fick vi veta att allt såg bra ut och att det var en liten pojke som bodde i min mage. En liten lillebror till Hjalmar. Redan då började funderingarna kring vad han skulle heta, och precis som förra gången hade vi otroligt svårt att hitta namn som båda två tyckte om. Jag var mer orolig inför ultraljudet den här gången eftersom man liksom vet att det blir en riktig liten bebis, en riktig liten människa så småningom. Under tiden som vi var där passade min mamma Hjalmar hemma hos oss och han var såklart överlycklig över sällskapet.

Runt vecka 30 började jag känna mig gravid på riktigt, minns jag. Och runt vecka 36-37 började jag känna mig klar med det. Jag var trött, tung (gick upp 15-16 kg totalt) och hade ont på olika sätt hela tiden. Det som dock var svårast att hantera har varit mitt humör. Jag kände mig otroligt irriterad, arg och ledsen varje dag och det drabbade ju både Micke och Hjalmar. Det är hemskt att tappa tålamodet med sitt barn och sedan känna enorma skuldkänslor efteråt, även om det kanske inte var så farligt. Hjalmar har ändå tagit det bra. Han har varit mest bekymrad över att jag inte kunnat sitta på golvet och leka.

Jag var beräknad att föda 18 december, så 1 december bestämde jag mig för att sluta jobba. Hjalmars dagar på förskolan kortades och han började gå 9-15 istället. Vi fick samma tider som en annan på förskolan, och lekte tillsammans med dem på lilla lekplatsen nästan varje eftermiddag. Jag tror att jag tyckte det var svårt att sluta jobba förra gången, men den här gången längtade jag verkligen efter en paus. Mitt humör blev också mycket bättre eftersom jag fick vila om dagarna och bara fokusera på att lämna och hämta Hjalmar. Jag frågade Micke nu om han hade något han ville säga om min graviditet, och han suckade och sa ”det är skönt att den är över, det är skönt att du är tillbaka”. Jag känner mig fortfarande rätt känslomässigt labil, men tydligen är jag avsevärt snällare nu, åtta dagar efter att Love kommit till världen.