Hjärnan väljer vad den vill komma ihåg och vad den vill glömma bort. Om jag rotar längst in i nedersta och minsta lådan, så kan jag nästan minnas hur svårt det var när Hjalmar var yttepytteliten.

  • Jag var glad om jag fått sova 2-3 timmar i sträck.
  • Han skrek och skrek och skrek oavsett vad vi gjorde.
  • Vi bar på honom precis hela tiden så att han skulle kunna somna.
  • Vi rullade vagnen fram- och tillbaka i hallen tills vi var helt utmattade, för att han skulle lära sig att somna själv.
  • Jag ammade typ fem timmar i sträck utan att han blev nöjd.
  • Kroppen var mörbultad ganska lång tid efter förlossningen.

… och säkert mycket mer.

Om jag letar ännu längre in, så kan jag minnas hur tungt det var i slutet av graviditeten.

  • Allt gjorde ont. Nu snackar vi alltså om att det gjorde ont bara att ligga ner i sängen.
  • Jag behövde hjälp med allt. Kunde knappt resa mig ur soffan själv pga smärtan.
  • Pensionärerna gick om mig på stan, trots att även de borde varit besvärade av snön och halkan.
  • Jag var konstant trött och sömnig. Tänk kraftig influensa utan feber och förkylning, så förstår ni.
  • Jag var konstant hungrig, och jag avskyr att vara hungrig.
  • Jag fick ingen sammanhängande sömn då jag var tvungen att gå på toaletten flera gånger varje natt.
  • Jag kunde bara tänka på mig själv. Micke hamnade liksom i skymundan.
  • Förlossningssmärtan var nog värre än jag föreställt mig, men så hade jag ju ingen bedövning heller. Samtidigt är det inte förlossningen som känns jobbig, utan mer slutskedet av graviditeten.

Om jag någonsin, någon gång, eventuellt får för mig att det vore mysigt med ett syskon till Hjalmar, så behöver jag veta vad jag ger mig in i. Därför skrev jag ner allt det här. Å andra sidan finns det nog ett syfte med att förtränga jobbiga saker…



2 kommentarer to “Saker jag borde låta vara undangömda”

  1. Lina och Loke skriver:

    Uschijamej, det låter liksom inte roligt alls… Jag menar, nu blev det ju ett slutresultat som så att säga (antar jag) gjorde det värt allt besvär och plåga för dig, för ni har ju velat ha barn. För egen del har jag ju som jag tidigare nämnt aldrig känt den där ¤längtan¤ efter en bebis och således har jag svårt att se att det skulle vara ”mödan värt” för mig själv. Nu är jag trots allt strax 30, så folk har börjat sluta säga ”du ändrar dig när du blir äldre, ska du se!”. =P Men skulle alla mödrar främst komma ihåg allt otrevligt med att bära och skaffa barn, så skulle det nog mycket riktigt inte födas mer än ett barn per kvinna. ;)

  2. Jenny skriver:

    Fast det behöver ju inte bli så här heller. Det är inte alla som får foglossning. Men jaaa, det är lugnt värt det så här i efterhand! Samtidigt är jag verkligen inte avundsjuk på de som är gravida nu. Om ett par år däremot, då kanske man blir lite nostalgisk och romantiserar det hela. :)

Svara