Nu ska jag berätta om den största dagen i mitt liv. Jag skriver mest för att jag själv vill komma ihåg tankar, känslor och händelser. Det är ett himla långt inlägg och det kan bli lite detaljerad information om kroppsvätskor och annat, så ni läser på egen risk. :)

Innan
Under lördagen 5 mars hade jag känt mig konstig i kroppen hela dagen. Jag kände mig illamående och blev under eftermiddagen akut trött på ett sätt jag inte blivit tidigare under graviditeten. Magen hade dessutom satt igång ordentligt; jag vet inte hur många gånger jag var på toaletten den dagen. Jag hoppades att detta var tecken på att kroppen förberedde sig för förlossning, men vågade inte riktigt tro det.

När det var dags för Melodifestivalen, alltså omkring kl. 20.00, så började jag känna av något som liknade mensvärkar. De var inte så starka men fortsatte hela tiden att komma ungefär var 10:e, 8:e och 5:e minut. De var oregelbundna, men minskade aldrig i styrka utan snarare tvärtom. Vi skojade om att det kanske var dags och Micke packade det sista till BB-väskan för säkerhets skull. Det blev dags att sova, men jag upptäckte snabbt att det skulle vara en omöjlighet. Jag tog en alvedon och försökte vila, men det var svårt. Micke slumrade lite, men vaknade till av att jag kved och andades tungt varje gång jag fick en värk. Vid kl. 03 gav han upp sömnen och blev istället klarvaken. Vad som sedan skedde kan ni läsa i twitterflödet nedan.

Min stora önskan gällande förlossningen var att försöka klara av det inledande värkarbetet hemma, och att slippa vara på sjukhuset särskilt länge. Vid kl. 06 insisterade Micke dock på att vi faktiskt måste ringa efter taxi och åka in, och jag insåg väl att det kanske var nödvändigt även om jag tyckte att han var himla stereotyp som blev hispig över lite värkar. Själv kände jag mig rätt lugn trots att jag hade vansinnigt ont mellan varven. I taxin till BB hann jag få två värkar. Jag höll hårt i bildörren och andades som en flodhäst. Fast jag minns att jag försökte ta hänsyn och inte kvida så högt. Den hänsynen tvingades jag överge så snart vi kom in till förlossningen.

Väl där så lyssnade man på bebisens hjärta och kontrollerade mina sammandragningar. Därefter undersöktes jag och man konstaterade att jag var öppen 5 cm. Min stora skräck var att jag inte skulle ha öppnat mig någonting, så det kändes skönt att veta att jag kommit halvvägs. Samtidigt var jag orolig över att det skulle betyda ytterligare 12 timmar med värkar. Jag var ju så trött efter att inte ha sovit någonting på hela natten. Efter undersökningen flyttade jag in på ett annat rum. Där satte det igång på allvar.

Under
I rummet fanns en barnmorska (som visade sig vara pappa till min vikarie på jobbet. Jag har stor tillit till vikarien, så det kändes endast som en trygghet. Mer om honom senare), en barnmorskestudent som kom att betyda enormt mycket för mig under hela förloppet och en undersköterska som jag mest skrek och svor åt. Micke fanns vid min sida precis hela tiden och fick inte en lugn stund. När han väl hade börjat massera min rygg, så fick han inte släppa taget utan att jag skrek att han skulle fortsätta.

Jag fick frågan om vilken form av smärtlindring jag hade tänkt mig, men jag hade för ont för att kunna ta ställning till det. Till slut vågade jag ändå prova lustgas trots att jag var rädd för att bli yr och illamående av den. Jag minns mest att de var jobbigt att tajma in när man skulle börja andas och vet att jag skrek ”fan, jag missade den jävla värktoppen igen”. Men när det gick bra så tog lustgasen lite udden av värkarna, även om jag inte tyckte att den gjorde så stor skillnad. Jag andades i masken vid ungefär varannan värk. Epidural tackade jag nej till utifrån att jag hade hört att sådan bedövning kan göra att värkarbetet avstannar och jag ville bara få det överstökat. Jag hade även hört att man kunde få svårt att kissa efteråt om man använder epidural och var livrädd för att bli tvungen att sätta in en kateter. Jag var alltså mer rädd för en slang i urinröret än för förlossningssmärtan. Så här i efterhand väljer jag lätt kateter, alltså.

Mina starkaste minnen är att jag slutade bry mig om hur jag lät, såg ut, och att jag blev helt personlighetsförändrad. Det har aldrig känts så självklart att skrika, svära och kräva konstant (!) uppmärksamhet. Först var det mest ”jag orkar inte mer, jag är så trött, jag har inte sovit någonting”. Därefter blev det ”aj aj aj aj” jättehögt, för att sedan eskalera till ”gud, fan, helvete, jag har så jävla ont, jag vill inte mer”. Jag skrek alltså det högsta jag någonsin skrikit. Samtidigt var varje liten positiv sak så enormt betydelsefull. En kall handduk runt halsen var himmelriket och när barnmorskan utövade akupressur och masserade mina ben, händer eller armar så kändes det som att han aldrig fick sluta och det var inte tal om att Micke skulle få dricka lite vatten eller vila armarna från ryggmassagen.

När krystvärkarna satte in var det som att kroppen ville kräkas. Värkarna liksom böljade genom mig och jag var tvungen att hålla emot för att jag ännu inte var öppen 10 cm. När det sedan var dags försökte jag tänka att ”nu får jag hjälpa till”, ”lita på kroppen” osv, men det var helt omöjligt. Jag var vansinnigt rädd för vad som skulle hända om jag gav efter och tryckte på. Ett tag fick jag nästan panik och jag märkte ett allvar i barnmorskans tonläge om att jag var tvungen att lyssna på honom nu. Gjorde jag bara det så skulle allt gå bra. Hans bestämda ton fick mig att komma tillbaka till rummet och att försöka göra som han sa. När huvudet började komma ut så hörde jag att Micke såg att bebisen hade mörkt hår. Trots den enorma smärtan blev jag varm i hjärtat. En liten stund senare fick jag till och med känna på huvudet med handen. Det var varmt, mjukt och kladdigt. Vid typ nästa krystvärk skrek jag dock ”ta bort det” och syftade på huvudet. Jag kände hur jag tänjdes ut allt mer och det sved och brände vansinnigt mycket. Den smärtan går verkligen  inte att beskriva. Samtidigt blev jag peppad av personalens utrop för jag förstod att det snart skulle vara över.

Kl. 11.18 så kom Hjalmar ut. Han vägde 4130 kg och var 55 cm lång. Det allra första han gjorde var att skrika och att kissa mig på låret. Jag minns också att hans ena hand kittlades jättemycket. Allt tryck och all påtaglig smärta försvann när han kom ut. Navelsträngen var ovanligt kort så de var tvungna att klippa av den innan han fick komma upp på mitt bröst. Han var alldeles varm, rosig och lite kladdig. Micke grät och jag mest bara log och var lycklig. Moderkakan kom ut direkt efteråt, jag behövde bara krysta lite grand. Barnmorskan höll upp den och visade var Hjalmar hade bott någonstans. Den såg verkligen ut som livets träd. Vi blev lämnade ensamma och tog direkt upp namndiskussionen igen. Vi funderade på ifall han såg ut som en Kasper, Hjalmar eller kanske en Samuel. Micke tyckte dock att han var en given Bengt eftersom han påminde om en liten farbror. Vi bestämde oss slutligen för Hjalmar Emanuel. Vems efternamn han får har vi ännu inte bestämt. Hjalmar var väldigt aktiv och jag minns att han tog bröstet ganska snart.

Vi fick fika och alla säger att mat aldrig har smakat så gott som då, men jag kunde bara få i mig en macka och lite varm choklad. Det skulle visa sig att smärtan inte var slut. Min livmoder drog inte ihop sig som den skulle och jag förlorade mycket blod på väldigt kort tid. Jag blev blek om nosen, yr och klarade inte av att sitta eller stå upp. Jag beordrades att gå och kissa för att underlätta för livmodern att krympa. Med nöd och näppe klarade jag av att ta mig till toaletten, och aldrig har något gjort så ont. Det var som att kissa tusen nålar, mycket värre än svår urinvägsinfektion. Tyvärr tömde jag tydligen inte blåsan fullt ut, vilket ledde till att jag blev tvungen att möta min stora skräck: katetern. Jag bedövades med något kallt och sedan kände jag hur de förde in ett rör. Det var obehagligt, men inte mycket mer än så. Därefter minns jag mest hur jag blödde och blödde och hur de masserade min mage för att stimulera livmodern. Det gjorde lika ont som svåra värkar och ledde till att jag återigen skrek högt av smärta. Till slut fick jag något injicerat i mig för att hjälpa livmodern på traven och den smärtan påminde om rejäl mensvärk. Det gjorde så ont att jag inte kunde ha Hjalmar vid mig så Micke och barnmorskan turades om att bära honom. Efter två smärtstillande tabletter (voltaren och panodil) blev jag tillräckligt stark för att vi skulle få rulla iväg upp till BB.

Efter
Vi fick ett eget rum med varsin säng, två stolar och ett litet bord. Det var en solig, fin dag med blå himmel och vi hade utsikt över slottet. Jag minns inte så mycket från söndagseftermiddagen, men jag fick i mig lite mat och vid 21.30 så försökte vi sova lite. Jag sov i kanske en timme innan nattpersonalen kom in för att hälsa. Därefter sov Micke oroligt i ett par timmar medan jag försökte få lilla knytet att komma till ro. Det blev otroligt tydligt att jag var hög på endorfiner, för jag var lugn, relativt pigg och vid gott mod till skillnad från Micke som var fruktansvärt trött. Jag har aldrig sett honom så trött tidigare. Vid kl. 05 eller 06, så kände jag att jag inte orkade vara vaken längre. Jag kunde verkligen inte hålla ögonen öppna, så då tog Micke vid. Jag fick sova ett par ynka timmar innan jag vaknade igen. Vi åt frukost, Hjalmar undersöktes av barnläkare och sedan åt jag lite lunch. Därefter kände vi oss redo för att åka hem.

En barnmorska eller undersköterska kom in och summerade allting. Hon hade läst min journal och utbrast att jag verkade vara som gjord för att föda barn utifrån det värkarbete jag genomfört hemma, att jag bara använt mig av lustgas som bedövning och att jag inte hade spruckit någonting. För ja, de behövde inte sy någonting! Förutom kateter så var det min stora skräck nummer två. Hon som pratade med oss berättade att hon själv hade tre barn och att hon vid tredje förlossningen explicit hade bett om att få min barnmorska. Han är tydligen känd för att vara den bästa på Ackis, så jag känner mig enormt lyckligt lottad som fick honom tilldelad mig. Han stannade förresten kvar på sitt pass längre än han hade behövt, bara för att han ville se att jag återhämtade mig igen. Så himla omtänksamt!

Hemma
På söndagseftermiddagen åkte vi hem med en trevlig taxichaufför som var lättsam och glad. Det var lite av en chock att lämna bubblan på BB och återvända till den vanliga världen igen. Tänk att allt snurrar på som vanligt trots att det har skett ett litet mirakel här för oss.

Det är otroligt skönt att sova i sin egen säng (förutom förlossningssmärtan så var de hårda sängarna på sjukhuset det allra värsta), äta sin egen mat och bestämma över sin egen tid. Amningen har kommit igång bra (än så länge), särskilt från och med i morse. Hjalmar kissar, bajsar, hickar, skriker hjärtskärande när han är arg och är bedårande söt när han är hög på bröstmjölk.



3 kommentarer to “Förlossningsberättelse – ”du är som gjord för att föda barn””

  1. Janniche skriver:

    Hej! Vilken fin och framförallt bra förklarad förlossningsberättelse! Tack för att du delade med dig av den, jag tror jag kommer läsa den fler ggr fram tills det är min tur – i mars.

    • Jenny skriver:

      Tusen tack! Du har en himla häftig upplevelse framför dig. Och hur klyschigt det än låter så klarar man mycket mer än man tror! Grattis till bebisen!

Svara