Lite som julafton

På fredag kl. 8.00 är det dags för ultraljud! Det är så himla stort. Vi kommer att få se lilla bebisen och vi kommer få med oss bilder hem. Kanske får vi till och med veta om det är en han eller en hon. Det spelar ju ingen roll egentligen, men jag vill veta allt som finns att veta om den lilla krumeluren.

Samtidigt är jag lite rädd också. Tänk om något är fel. Vad gör vi då? Hur åker man och gifter sig efter ett sådant besked? Hur fortsätter man ens att andas? Jag vet inte. Samtidigt så växer ju magen så det knakar, och det är bara dumt att oroa sig i onödan.

Annars då? Min navel har börjat bli en sådan där utåtnavel, den som innan var så insjunken. Det är lite häftigt. Jag börjar få en ljusbrun rand mitt på magen. Och så har jag nästan gått upp två storlekar när det gäller BH. Inte i omkrets dock, vilket känns lite bra på ett halvtöntigt sätt. Jag har blivit lite piggare nu också, både i ögonen och i kroppen, och det känns jätteskönt. Det enda lite negativa är att nedre delen av ryggen har börjat säga ifrån.

Men åh, vad jag längtar efter ultraljudet. Det är så magiskt, lite som julafton fast liksom mycket större.



Svara