Under semestern vande jag mig vid att kunna sova när jag ville. Jag är oändligt trött, både slutkörd i kroppen och alldeles sömnig. Konstigt nog klarade jag av första jobbveckan utan allt för stora svårigheter. Ögonlocken är dock som tyngst efter lunch, så jag försöker boka in möten och ringa telefonsamtal då istället för att skriva utredningar. Är jag aktiv i ett samtal så är risken mindre att jag råkar somna.

Hemma lever jag fortfarande lyxliv (Maria Montazami kan slänga sig i väggen) eftersom Micke har semester. Idag råkade jag somna omkring lunch och sedan vaknade jag upp till ett dukat bord med god mat. Ibland tror jag att det knappt märks när jag är hemma eftersom jag bara sover här, dag som natt. Jag försöker bidra hemma genom att brygga kaffe och säga snälla saker, men det kan inte mäta sig med en uppsatt spegel, ett rensat förråd, lagad mat, och allt som har med tvätt och städning att göra.



Svara