När Love kom till världen

Nu ska jag berätta om Loves födelsedag. Jag skriver mest för min egen skull så att jag ska komma ihåg vad som hände. Det betyder att jag kommer bli lite detaljerad ibland, så man läser på egen risk.

Innan
Love var beräknad att komma torsdag den 18 december, och han var mycket punktlig. Under onsdagkvällen började jag känna lite värkar, men tänkte att det bara var förverkar. Till skillnad från med Hjalmar så hade jag en del förverkar de sista veckorna, så det var lite svårt att veta vad som var vad nu. Under natten vaknade jag ett par gånger av att jag hade ont, men kunde ändå somna om igen. Framåt 03.30 började jag klocka värkarna och märkte att de faktiskt var återkommande. Ändå tänkte jag inte att det var dags. När det blev morgon och vi åt frukost tillsammans så bestämde Micke att det var dags att köra Hjalmar till sina farföräldrar. Jag tyckte inte att det var så bråttom, men Hjalmar fick packa sin lila ryggsäck och de de åkte iväg vid kl. 8.

Jag ringde till Kvinnokliniken för att förbereda dem på att jag eventuellt kommer in under dagen (men det var mest för att Micke sagt att jag skulle göra det. Än trodde jag bara att det var på låtsas). Och så smsade jag min mamma som jobbar här i Malmö att hon får vara beredd på att komma ifall det plötsligt skulle gå riktigt snabbt och Micke inte skulle hinna hem. Men han var hemma igen vid 9.30 och vi började packa BB-väskan på riktigt.

Omkring lunch började jag få riktigt ont och förstod äntligen att vi skulle få en bebis. Jag värmde vetevärmaren i mikron, men glömde bort den helt. Det jag fokuserade mest på vid värkarna var att andas lugnt och tyst, och försöka slappna av så gott det gick. Jag hade läst ”Att föda utan rädsla” av Susanna Heli med många konkreta tips som var lätta att ta till sig. Det gjorde att jag hade en plan för hur jag ville möta smärtan, vilket fick mig att känna att jag hade lite kontroll, vilket i sin tur gjorde mig tryggare. Vid 12.30 kände jag att vi verkligen måste åka in. Värkarna hade fått en lite annan karaktär och jag ville verkligen inte föda barn hemma. Micke ringde och sa att nu kommer vi! De tyckte att det var bra för de hade inte så mycket att göra, och det kändes ju himla bra för då var de utvilade, tänkte jag. Micke körde ner bilen från garaget och jag lutade mig mot husfasaden i mjukisbyxor och vinterjacka samtidigt som brevbäraren kom.

Under
När vi kom in till Kvinnokliniken kl. 13.00 så var jag öppen 6 cm. Micke behövde parkera om bilen och barnmorskan sa att om vattnet går så kommer bebisen, så han skyndade sig allt han kunde. Det var verkligen tur att vi kom in när vi gjorde det, för väl på plats gjorde det ännu ondare. Jag kunde fortfarande andas mig igenom värkarna, men det hade börjat göra riktigt ont. Ungefär nu kom det in en ny kvinnlig barnmorska tillsammans med en manlig student. Med i rummet fanns också en mycket stabil sjuksköterska. Jag fick lustgas på 50 %, men blev bara illamående av den så det kändes mest obehagligt. De sänkte till 30 % och då kändes det bättre. Konstigt nog så var det jobbigaste att jag hela tiden fick kramp i höger ben och fot. Det gjorde att jag inte kunde fokusera på förlossningen. I början stod Micke bredvid och höll min hand (jag ansträngde mig för att inte spänna mig och lyckades), men när jag fick lustgas så fick jag släppa hans hand.

Jag har ingen aning om när vattnet gick, men plötsligt kände jag krystvärkar. Barnmorskan var mycket tydlig och beordrade mig att göra olika saker (hakan mot bröstet, andas in, var tyst och fokusera på att krysta). Hon var sträng, men eftersom hon var så säker på sin sak kände jag mig trygg i att följa henne. Jag krystade bara i ungefär en kvart och sedan var han ute. Jag fick känna på hans huvud, och sedan efter en sista värk så kom hela han på samma gång kl. 14.35. Han vägde 3395 g och var 50 cm lång. Han skrek och fick komma upp till mig snabbt. Hjalmar kissade mig på benet och Love kissade mig på armen. Micke andades ut och blev tillsagd av någon i rummet att hämta kameran. Den här gången var jag närvarande på ett helt annat sätt än med Hjalmar. Förlossningen var inte alls lika panikartad utan blev verkligen jättefin. Förra gången minns jag som att jag skrek mig igenom värkarna och att jag aldrig fick paus. Nu blev det helt annorlunda. Jätteskönt!

Sedan började efterarbetet. Den här gången visste jag i alla fall vad som väntade. De tryckte mig på magen, jag fick kateter, de sydde mig med ett stygn. Men sedan fick jag veta att bitar av moderkakan fanns kvar inuti mig och att jag behövde opereras för att få ut bitarna. Och det innebar att jag behövde sövas och skulle vara borta från Micke och Love i flera timmar. Jag kände mig så otroligt ensam och har nog aldrig varit så rädd tidigare trots att alla försäkrade mig om att det skulle gå bra. Men det var riktigt obehagligt! Att sövas innebar att jag skulle andas i en mask trots att jag blev mer och mer illamående för varje andetag (det värsta jag vet) och att vakna upp innebar att jag kände mig yr och knappt vågade titta, och att jag kände mig himla ensam. Jag fick veta att jag skulle ligga där i ungefär en halvtimme och sedan skulle de komma och hämta mig från BB. När de kom så var klockan drygt 18 och Micke hade suttit ensam ett par timmar ensam med en sovande Love. Vi hade rummet för oss själva, men mitt i natten fick vi sällskap av en annan familj. Då fick vi också veta att Micke inte fick lov att vara där utan skulle ha gått hem kl. 21. Det var tydligen besökstider 9-21 men det sa inte de som tog emot oss, så det blev en chock för oss båda.

Efter
Micke körde hem mitt i natten och kom tillbaka morgonen därpå. Då hade jag varit vaken största delen av natten med Love och småpratat lite med min granne. Det var hennes första barn och hon sa att hon tyckte det kändes tryggt att jag också var där. Det kändes fint så det blev jag lite stärkt av. Jag åt frukost och sedan turades vi om att gosa med Love. Jag var yr och trött, men mådde ändå ganska bra. Vi tyckte att vi kunde åka hem efter ett natt, men efter rekommendation från läkare och barnmorska så stannade vi ytterligare en natt för att observera mitt blodvärde. Det var ganska bra att vi stannade ändå och jag blev mer och mer människa. Samtidigt var det svårt att få tiden att gå och de himla sängarna gör att man får så sjukt ont i kroppen. Dessutom var det ganska otäckt att vara utan Micke om nätterna. Man vill ju att familjen ska få vara samlad. Jag är glad att det inte var första barnet i alla fall. Nu visste man ändå lite mer vad som förväntades av en.

Hemma
På lördag eftermiddag kom Micke och Hjalmar för att hämta hem mig och Love. Hjalmar var väldigt försiktig och hänsynsfull. Han höll sig mest till Micke och frågade olika saker. Innan vi gick fick han prova min säng, som man kunde styra med fjärrkontroll. Det tyckte han var häftigt. Väl hemma väntade en present till Hjalmar från Love – en cykel! Av oss fick han en ringklocka till cykeln. Den sattes ihop direkt och jag åt en massa mat. Jag var himla hungrig och det var skönt att få äta precis vad jag ville.

Hjalmar reagerade starkt på förändringen framför allt de första dagarna. Han är snäll mot Love, men har periodvis varit otroligt arg och frustrerad på oss. Jag som haft känslorna precis utanpå kroppen har haft svårt att hantera det, så Micke har fått ta hand om en del konflikter med Hjalmar. Dagarna går och vi anpassar oss allt mer efter den nya situationen. Det blir mycket tid inomhus dock, för jag är fortfarande ganska trött i kroppen (märker jag efter att jag ansträngt mig med att typ laga mat och promenera en kvart). Så Hjalmar är lite frustrerad över att vi inte har någon tydlig plan med dagen och har sagt att han längtar tillbaka till förskolan. Jag funderar på att ordna någon spontan träff på lekplatsen med några av hans kompisar.

Det är förresten häftigt att se hur Hjalmar redan de första dagarna speglade Love på ett fantastiskt sätt (tänk om alla föräldrar jag träffar i jobbet kunde vara så mot sina barn…). Han har svårt att förstå vad Love kan och inte kan, men härmar honom jättefint med rörelser och ljud. Och han pratar med mjuk röst och klappar honom hur fint som helst. När Love skriker och ingen av oss är i rummet så säger Hjalmar ”jag är här” så att Love inte ska känna sig ensam.

Det kan bli bra, det här. Jag undrar lite vad det var som tog så mycket tid med en nyfödd, för det som tar på krafterna är att stimulera Hjalmar. Men än så länge är det ingen tvåbarnschock här. Det går i ett, men det gör det ändå känns det som. Det jobbigaste är att jag inte orkar på samma sätt som jag brukar. Och så är jag himla spänd i nacken så jag har ordentlig huvudvärk varannan dag ungefär.

Gravid 2014

Det tog ett tag att bli gravid även den här gången, men i mars blev det äntligen ett plus. Redan innan märkte Micke av att mitt humör och min sinnesstämning förändrats. Även jag kände att någonting var annorlunda i kroppen, så testet var mer en bekräftelse på vad vi redan visste. Tänk, en liten bebis! Jag har inte dokumenterat så mycket, så jag är inte säker på vad som hände och hur jag mådde de olika veckorna, men här är en övergripande sammanfattning i alla fall.

Den första tiden mådde jag ganska illa. Jag blev lätt åksjuk på tågen till jobbet och kände mig ofta yr. Och så var jag fruktansvärt trött, men eftersom jag jobbade var jag tvungen att hålla ihop mig. Förra gången hade jag semester när jag var som tröttast, så då kunde jag sova mig igenom dagarna. Jag berättade ganska tidigt på jobbet, kanske i vecka 10 eller så, för jag tyckte att det började synas då och ville undvika spekulationer.

Runt vecka 19-20 kom foglossningen som ett brev på posten. Det började tidigare den här gången och jag var orolig för att det skulle bli ännu värre än sist, men det avstannade och jag hade bara ”lagom” ont genom resten av graviditeten. Jag tror att jag kände sparkar för första gången i vecka 19. Kroppen kommer ihåg hur det kändes, som ett svagt fladder och sedan mer som att någon liksom hickar i magen. I vecka 30 blev det mer mysiga rörelser i magen. Jag gillar dem bättre än när det studsar lite i magen då och då.

15 juli, på Mickes födelsedag, reste vi till Kroatien i tre nätter. Veckan därpå var det dags för ultraljud och där fick vi veta att allt såg bra ut och att det var en liten pojke som bodde i min mage. En liten lillebror till Hjalmar. Redan då började funderingarna kring vad han skulle heta, och precis som förra gången hade vi otroligt svårt att hitta namn som båda två tyckte om. Jag var mer orolig inför ultraljudet den här gången eftersom man liksom vet att det blir en riktig liten bebis, en riktig liten människa så småningom. Under tiden som vi var där passade min mamma Hjalmar hemma hos oss och han var såklart överlycklig över sällskapet.

Runt vecka 30 började jag känna mig gravid på riktigt, minns jag. Och runt vecka 36-37 började jag känna mig klar med det. Jag var trött, tung (gick upp 15-16 kg totalt) och hade ont på olika sätt hela tiden. Det som dock var svårast att hantera har varit mitt humör. Jag kände mig otroligt irriterad, arg och ledsen varje dag och det drabbade ju både Micke och Hjalmar. Det är hemskt att tappa tålamodet med sitt barn och sedan känna enorma skuldkänslor efteråt, även om det kanske inte var så farligt. Hjalmar har ändå tagit det bra. Han har varit mest bekymrad över att jag inte kunnat sitta på golvet och leka.

Jag var beräknad att föda 18 december, så 1 december bestämde jag mig för att sluta jobba. Hjalmars dagar på förskolan kortades och han började gå 9-15 istället. Vi fick samma tider som en annan på förskolan, och lekte tillsammans med dem på lilla lekplatsen nästan varje eftermiddag. Jag tror att jag tyckte det var svårt att sluta jobba förra gången, men den här gången längtade jag verkligen efter en paus. Mitt humör blev också mycket bättre eftersom jag fick vila om dagarna och bara fokusera på att lämna och hämta Hjalmar. Jag frågade Micke nu om han hade något han ville säga om min graviditet, och han suckade och sa ”det är skönt att den är över, det är skönt att du är tillbaka”. Jag känner mig fortfarande rätt känslomässigt labil, men tydligen är jag avsevärt snällare nu, åtta dagar efter att Love kommit till världen.

Liten uppdatering

IMG_4705
IMG_4761
IMG_4749
IMG_4707

Vi har börjat komma till rätta i Malmö nu, även om det bara är Hjalmars rum som är mysigt på riktigt. Hjalmar har varit ganska orolig en tid, särskilt på helgerna när både jag och Micke är närvarande. Då blir det som att han hela tiden är rädd att någon av oss ska försvinna. Det är ganska påfrestande för alla inblandade.

Nu börjar han dock komma till ro igen och det känns bara roligt att hämta honom från förskolan. Där trivs han förresten hur bra som helst. Han har fått kompisar och när de äter har de havsutsikt. Gården är spännande och inspirerar till lek och personalen är bra. De är påhittiga och har kreativa projekt för sig.

Hjalmar talar i allt längre meningar och har lärt sig att artikulera bättre. Han är riktigt intresserad av bokstäver och avbryter en när man läser saga för att han vill leta upp stora och lilla H. Han har fått mitt gamla alfabet med magneter att ha på kylen och det är mycket uppskattat. Han kan nästan varje bokstav i alfabetet nu.

Det är en ny nivå på hans lek också. Plötsligt kan man inte bara flytta djuren, utan han illustrerar hur de går och hur de väntar på tåget och sådär. Han hittar liksom på en berättelse när han leker. Och så älskar han att sjunga och dansa. På helgen brukar vi vakna av att han sjunger för sig själv.

Just nu är han väldigt rolig att umgås med!

För vår egen del har vi kommit igång med träningen igen, och vi jobbar oss trötta varje vecka – på ett bra sätt. Det är skönt att ha nära till allt och alla igen, även om vi saknar Uppsala lite grand båda två.

Hej Malmö!

1372957402_a23ac848e4cb11e290de22000a1f97ef_7

Här spanar Hjalmar efter ankor i Standsparken i Lund.

1373110953_25b916e6e63111e2bdd322000a1fa8d7_7

Vår nya utsikt från balkongen.

1373276039_849c9c7ee7b111e2a3f622000ae9143c_7

 

Efter ett par minuters promenad ser man havet.

1373746430_bbcd0abcebf811e2af2c22000a1f9069_7

 

Ungefär det bästa som finns.

1373814833_fec4c810ec9711e2a55822000a1fbb72_7

 

Hjalmar fick fint besök av sin kusin i Stockholm.

1374146126_5926b10aef9b11e28b3522000a1f9867_7

 

Micke och Hjalmar vadar i havet vid Ribban.

1374402723_c8da336cf1f011e2b66b22000aa8003c_7

Upptäckte att Skånes bästa strand finns i Falsterbo.

Vi har det som synes helt fantastiskt under semestern i Malmö. Vi åker på utflykter, cyklar omkring i Malmö för att leta reda på de olika tema-lekplatserna och får besök då och då. Än så länge har nästan ingenting kommit upp på väggarna här hemma, men alla lådor är uppackade och hela familjen har kommit till ro.

 

Mot Malmö

IMG_4553

IMG_4560

IMG_4545

 

Hjalmar är väldigt mån om sin omgivning. Om han äter någonting själv så frågar han alltid ”mamma mat?” eller ”mamma äpple?”. Och så matar han sin (min) björn Mackas som sitter bredvid honom vid matbordet. Det är viktigt att alla får vara med. Han har också börjat ta hand om sina gosedjur. De ska nattas ordentligt och ibland får de äran att titta på Bolibompa i soffan med honom.

Hjalmar deklarerar stolt för alla han träffar att han ska ”flytta Mamööö”. Häromdagen fick han provsitta i en ambulans för de hade så lite att göra. På frågan om vad han hette svarade han så klart ”flytta Mamööö”. Jag flög ner och tittade på den nya lägenheten i måndags och den är verkligen jättefin. Vita väggar, parkett i alla rum, tvättmaskin, torktumlare och diskmaskin, stor balkong och man ser havet från köksfönstret. Sedan är det ju lite byggarbetsplats över det hela, men det gör inte så mycket när havet är i närheten.

En lördag i maj

Efter en yoghurtglass på stan så fick Hjalmar gå nästan hela vägen hem. Fast det är fel att säga att han går, för han springer överallt hela tiden. Jag förstår inte hur han orkar.

Idag var det så varmt ute att jag kunde sitta på balkongen och läsa i bikini när Hjalmar sov middag. Härligt!

Inför varje flytt till en ny lägenhet har jag alltid haft storslagna drömmar om olika saker som ska bli bättre. Det kan vara att jag ska baka bröd varje helg eller så. Den här gången handlar det mest om ordning och reda, att varje sak ska ha en bestämd plats i lägenheten. Vi har så många skåp där det bara är kaos och det tar en massa energi att leva så.

Oj, nu måste jag bege mig ut i löpspåret så att jag hinner tillbaka till kl. 21 då det blir godis och Eurovision song contest.

Äntligen vår!

Det har varit flera lediga dagar de senaste veckorna. Då har vi passat på att sparka boll, leka på lekplatser, fika, äta glass i solen och sjunga sånger. Men Hjalmar vill ta det lugnt ibland också, och då kan man konstatera att Mamma Mu definitivt har fått ett uppsving.

Vi har tagit bort ena sidan på spjälsängen nu och det har fått förvånansvärt bra. Första dagen smög han upp, alldeles tyst, och sedan tassade han tillbaka igen och somnade pladask. Det var otroligt charmigt.

Något annat som har gått förvånansvärt bra är min träning! Jag är anmäld till Blodomloppet (5 km) och efter att ha sprungit 3 km ett par gånger så gav jag mig på halvmilen förra veckan. Jag fixade hela rundan! Och igår gjorde jag om det!

Idag hade vi visning av lägenheten och på helgerna försöker vi packa ihop det vi inte använder. Det går sakta men säkert framåt. Det kommer att bli så fantastiskt att flytta till Malmö och havet!

Bäst just nu

Det allra bästa just nu är när man berömmer Hjalmar och säger ”vad du kan, vad duktig du är” och han svarar med världens mest självklara ”ja”. Jag hoppas att han alltid känner den där härliga självklarheten inom sig.

Och så är det himla fint när han säger ”kom amma” och vinkar sådär med handen.

Genom mobilen


 

Hjalmar 2 år

Frukost

För snart två månader sedan fyllde Hjalmar två år. Han blir allt mer en egen individ så därför är det ett medvetet val att inte skriva så mycket om hans utveckling längre. Det i kombination med att vi har fullt upp med allt annat har gjort att vi inte har uppdaterat på länge. Men nu finns det några fotografier  från den senaste tiden i galleriet i alla fall.

Den här veckan har Hjalmar varit hemma från förskolan helt och hållet. Han vaknade under natten till måndag med ont i örat och sedan har han haft feber till och från varje dag. Men när man är sjuk så kan det hända att man får äta en piggelin, och det är helt klart uppskattat.